Relationer

Jag undrar... hur det känns att vara barn i en trygg, stabil och kärleksfull miljö och ifall de avgör vilka relationer man kommer söka sig till genom livet. Ifall perspektivet på kärlek blir annorlunda då. För alla bildar relationer, möter sig själv genom andra, skapar en uppfattning och definierar kärlek på nytt successivt. 

Alla har en relation till kärlek. En egen vilja i den, eller kanske strävan. 

De finns dem som önskar en kärlek, som målar upp en bild i fantasin istället för att se den verkliga människan och bryter ihop för sin egen besvikelse. 

De finns dem som dras till andra med liknande drag, för att de påminner om någon associerad till trygghet, som följer intuitionen och instinkten. 

De finns dem som vill känna förälskelsen, faller för någon och som slutar älska när känslan svalnar. 

Sen finns de dem som mig, de som inte vet, som förhåller sig till att inte veta men ändå försöker vara medveten och som vill känna kärlek. Men för att vilja känna kärlek krävs öppenhet, att våga släppa kontrollen trots motgångar. Vi handlar i besvikelsen, sorgen, glädjen, alla känslor som ständigt samspelar. Vi blir någon med en annan. Men jag tror att samtidigt som vi faller för en annan, blir en med någon, så är de enkelt att förlora sig själv. Iallafall om man inte är uppväxt i den trygga, stabila, kärleksfulla miljön. 

Jag vet att kärleken är självklar när jag ger. Men den är inte alltid självklar när jag får. Så därför har jag omedvetet varit i relationer där jag har tagit hand om människan i mitt liv utan att få tillbaka. Tyvärr tror jag att det är vanligt för de människor som är i liknande situationer. Jag har läst många bloggar, sett dokumentärer, läst artiklar om personer som har komplex posttraumatisk stress syndrom som tidigt har skaffat barn, för att ta hand om någon annan. 

Jag vill inte älska för den andra. Jag vill älska för att jag älskar. Och de är svårt när man inte har upplevt att vara älskad. 

Såklart har jag varit älskad. Men inte tillräckligt. Inte så älskad som jag vet att jag är värd att bli. Och de är därför som jag försöker känna de värdet, genom mig själv och inte andra. Ens eget värde blir väldigt enkelt en spegel. Vi blir utifrån vad vi möts av. Men samtidigt har vi möjlighet att skapa en relation till oss själva genom oss själva. En stark självkänsla. Den är ännu viktigare än någon annan kärlek, för överlevnad.