Lugnet

Det hjälper att stå där, mitt i vardagens stress och påminna sig själv om att andas. :)

Motgång

För varje motgång kan jag inget annat göra än att förändra till det bättre.

Att behöva vara hemlig

Jag är trött på skam. Trött på att det som drabbat mig ska vara en hemlighet. Jag hade egentligen velat möta det som vilken annan olycka som hellst. Låt oss säga en bilolycka. Men det är svårt att vara öppen med att man har blivit sexuellt utsatt som barn. Inte för att jag skulle ha svårt för det, utan för att andra skulle ha det. Varför kan det inte bara få vara som en bilolycka?. Svaret skulle också ge perspektiv på varför så många inte anmäler våldtäkter hos poliser. För det finns en skam som inte borde finnas där. En skam som jag inte borde ha, men mot min vilja får. Det var inte mitt fel att jag blev utsatt. Det skulle inte varit mitt fel om jag som barn suttit i baksätet på en bil och mötts av en annan bil som kolliderat in i mig. Så varför gör vi skillnad på olyckor när det kommer till våldtäkter?

Sluta ifrågasätta

Någon berättar för dig om en olycka. Du grips av känslan att inte veta vad du ska säga, svara, göra. Glöm det. Att vi alltid ska använda orden är en lögn, släpp det. Lyssna, var där och vad du än gör, ifrågasätt inte personen som öppnat upp sig för dig på de allra känsligaste och djupaste planet. Du behöver inte alltid tycka, snarare känna och att känna med personen som visar en helig tillit till dig. Om du får vara med om det här, då betyder du något för den personen. Hur vackert är inte det?

Förvirringen

Jag visste inte att jag hade en kropp.
Plötsligt stod jag i tvättrummet. Hade tagit av mig kläderna och lagt dem i tvättkorgen. Det var då jag såg ner och såg min kropp. Jag började tänka på hur stort universum var. En extrem huvudverk började hänga över mig. Det var första gången jag fick migrän. Jag hade frikort på sjukhuset hela min barndom. Det var ingen som kunde förstå vad mina symtom berodde på. Kvar stod jag med huvudverk och kunde inte begripa för mig själv hur stort det där universumet kunde vara. Något hände med min hjärna. Tyvärr finns det alldeles för lite forskning om vad som egentligen händer med hjärnans utveckling med barn som blir sexuellt utnyttjade. Det finns inga ord för hur mycket jag kämpat för ett värdigt liv. Bara det enkla som att fungera i vardagen. Jag önskar att mer forskning kunde beskriva vad som händer inuti kroppen, med hela kroppen. Att man fick mer hjälp och stöd på flera sätt. Om någon bröt benet skulle man då skicka den personen till en psykolog? så känns det. Att bli utsatt sexuellt som barn är inget man endast pratar om för att det ska bli bättre och hållbarare. Det är fysiskt.

Någon annans verklighet

Vi är många. Vi är osynliga. Vi är starka. 

Depression

Känslan som inte går att sätta ord på. För inga ord kan ge en rättvis beskrivning. Så kom ihåg när jag försöker förklara i det här inlägget, att även om säkert många kommer kunna relatera till orden så är det aldrig tillräckligt för att uppnå någon form av tillräcklig förståelse. Jag ska försöka beskriva 4 karaktärer för att ge olika perspektiv på hur depression kan se ut. För depression tar sig i olika former och behöver bli erkänt som komplext med acceptans för det ambivalenta, att du aldrig kan veta, att depression aldrig är vårdguidens kategorisering i form av symtoms- och behandlings- beskrivningar.

Låt oss börja med en generalisering, måla upp några påhittade stereotyper som såklart inte heller ger en rättvis bedömning:

Hen som aldrig haft depression och som tycker att vännen ska rycka upp sig. 

Adams bästa vän lider av depression. Under tre veckor har hans vän varken svarat i telefon eller på de andra sätt som han har försökt ta kontakt med honom. Adam är frustrerad på sin vän och vill förstå. Han försöker förstå genom att referera till sina egna nedstämda perioder i livet. När hans flickvän gjorde slut, när hans morfar dog, alla de stunder han känt förlust. Tillslut skriver han ett meddelande till sin vän om att han behöver rycka upp sig. De är med kärlek men med oförståelse. För Adam tänker inte på sin vän, han tänker på sig själv för han är mer intresserad av att göra en värdering än att lyssna på sin vän och acceptera att han inte vet. Adam har upplevt smärta, sorg, nedstämdhet. Men han har aldrig varit depremerad. Han förstår inte att inte ens hans vän förstår sig själv. Det är över all förståelse. Den bara finns där, precis som cancer. Han förstår inte att hans ord egentligen säger från vännens perspektiv: "Jaha du har brutit benet, men ryck upp dig, du kan ju ändå ställa dig upp och låtsas som att det inte är brutet. Försök iallafall att gå med ett brutet ben."

Hen som haft depression och tänker att alla kan bli friska för att hen blev det

Lovisa har haft diagnosen depression och säger till sin vän som också har diagnosen att hon inte längre har den. Att hon är botad och frisk. Hon tänker också utifrån sig själv och sin inställning och hur hon "tog sig ut ur sjukdomen genom att äta sunt, träna och tänka positivt". Men det är ingen utmaning att få diagnosen. Tvärtom så är den väldigt vanlig. Och det är väldigt många som får anit-depressiva. En drog som inte hjälper, endast bedöver och gör att människor står ut för att de inte är i kontakt med vad de egentligen känner. En kortsiktig lösning. Lovisa förstår inte att hon kanske inte ens haft depression. Såklart räknas hennes känsla, den existerar, hon hade det jobbigt. Men om hon nu säger att hon är botad, kanske är det så att hon aldrig hade depression utan var nedstämd. Men att hon fick diagnosen, precis som att många andra fel diagnoseras för att det också ger vinst för någon annans vinning. Hade det inte varit vinstdrivamde att hon fick en diagnos och medicin, så hade samhället haft betydligt fler lösningar för människor med mentala funktionsnedsättningar. Det är bara att se till forskningen och andra delar av världen och konstatera att det är fakta. Men iallafall, Lovisa tror att hon vet för att hon har egna erfarenheter att koppla till. Hon tänker på sig själv som en förebild till sin vän, och de får vännen att känna sig ännu mer missuppfattad och oförstådd. Lovisa ser inte sin egen ignorans i situationen utan tror att det är en god intention och blir frustrerad och tycker att hennes vän är svagare mentalt för att hon inte kan göra samma kamp som hon själv.

Hen som har depression men som vill förändring och har ett öppet förhållningssätt

Amir har en djup depression. Han har upplevt krig och lever bland folk i ett land som klagar när ordet "Hen" införs för att erbjuda möjligheten att använda ett ord för att referera till folk när deras kön inte är relevant. Människor som lever i en annan verklighet, utanför hans och Amir är utanför och blir utanför. Dessutom känner känner han en frustration och ilska för att folk omkring honom tror att det är bättre nu, bara för att han har kommit till säkerhet. Det är ingen som förstår att det inte var något han ville. Såklart ville han vara kvar hemma. Det är en saknas, en förlust och ett fruktansvärt trauma. Så fort han ger någon chansen att lyssna till vad han har att berätta så undviker de att höra, för att det blir för jobbigt eller för att de inte vet hur de ska reagera eller vad de ska säga. För att dem är inställda på att alltid förutsäga, att bilda en uppfattning och hela tiden veta trots att de aldrig kommer att göra det. Amir har vänner som är uppväxta i Sverige och som säger att de har haft en trygg barndom. Men han har också vänner som trots sin trygga barndom har depression. Amir vet att hans depression inte är detsamma som någon annans. Han känner inget behov av att jämföra sin upplevelse med deras eller göra någon värdering av det. Tvärtom är han öppen och lyssnar och finns där. Han kommer alltid ha perioder där upplevelserna kommer ifatt honom, kriget är ständigt närvarande. Han vet och accepterar att han alltid kommer ha depression i perioder. Han förnekar inte den fysiska effekt som tar över och som är över hans kontroll. Han accepterar också att han precis som de runt om honom inte förstår sin egen depression, den finns där, ibland för sina anledningar och ibland utan någon alls. De hjälper honom att acceptera sin situation för att kunna hantera den och det är en tröst som hjälper även om den inte botar den sjukdom som han faktiskt lider av under de oförutsägbara kvällarna som kommer.

Hen som lider av depression och låter den sluka medvetandet och förståendet totalt 

Ida tycker inte om sig själv och hon lever för nuet. Hon tänker destruktivt och tar inte ansvar för sina handlingar, hon bara gör utan tanke. Folk omkring henne tröttnar. En del säger upp kontakten. Ida är bra på att beskriva sig själv som ett offer både för andra och för sig själv. Hon förlorar sig själv och låter sig själva göra det för att de är för jobbigt att ta tag i livet. Allting är bara för mycket och de finns för många måsten att hon inte vet vart hon ska börja utan bara ger upp. Missta henne inte, vad hon går igenom är fruktansvärt, men hon förnekar också sitt eget ansvar som drabbar andra. En kväll känner hon plötsligt, för det är verkligen plötsligt, att världen blir tung. Hon sitter och gör absolut ingenting. Tillslut är hon bara helt apatisk. Det finns inga känslor. Ida är inte sig själv och hon är inte närvarande eller vid förstånd. Det finns ingen mening med någonting. De spelar ingen roll om hon har något mål i livet, om de inte fanns några måsten, absolut ingenting spelar roll längre. Hon vill ställa sig vid tavlan och börja måla (de som hon annars älskar att göra), men lusten finns inte. Betydelsen finns inte, för något alls. Hon tänker att om det inte spelar någon roll och om ingenting har någon betydelse, då gör inte heller hon det. Hon spelar ingen roll och hon har ingen betydelse. Finns hon inte, så gör det ingen större skillnad. Ida försöker ta livet av sig. Hon vaknar på sjukhus. Hennes familj och vänner besöker. De är en blandning av ilska och sorg. Ingenting går över. Hon känner precis samma känsla och den kommer inte försvinna så länge som hon inte tänker ta ansvar på de sätt som de blir möjligt att göra det. Sålänge hon inte försöker alls, och sålänge hennes närmaste låter ilskan gå före sorgen. Ida skulle kunna tänka det hon inte känner. Det är inte omöjligt. Men det är för jobbigt, för att erkänna för sig själv. Depressionen kanske aldrig försvinner, men hon kan alltid försöka med de hon kan kontrollera, inte med de som är utom kontroll. Antingen känner Ida att hennes försök till att ta sitt liv är ett rop på hjälp, ett rop på att någon ska sätta sig bredvid henne och bara finnas där utan att envisas med att försöka värdera eller tycka, bara vara. Eller så kommer det inte längre vara ett rop på hjälp för att hon inte får de stöd hon behöver. Nästa gång är det på riktigt. Nästa gång är känslan av att inte finnas, så stark att hon förverkligar den och då finns det ingen återvändo. Då är det försent.

Vare sig du själv har depression, känner någon som har det eller knappt stött på fenomenet, så är det ingen som kan skildra någon annans uppfattning, verklighet eller upplevelse. Vad som funkar för dig, behöver inte funka för någon annan. Om det är för jobbigt att tänka på depression som så komplext att man behöver tvinga sig själv till att acceptera att man aldrig vet och aldrig kommer veta. Kom då ihåg att om du väljer att tro att du vet, är du bara ignorant. Det är en hård sanning. Men det här är den gemensamma definitionen som vi globalt kommit överens om när vi använder ordet ignorant:

"Brist av kunskap; okunskap."

"Brist på kunskap eller information som är kopplat till ett specifikt subjekt eller fakta"

"Omedvetenhet"

"Att visa sig okunnig"

/http://www.dictionary.com/browse/ignorant

Med andra ord, var öppen, lyssna för att du inte vet (även om du har depression) och acceptera att du inte vet. Varför? För att människor som Ida inte ska förlora sig själva i de ögonblicket som är som farligast och som får personen att sluta tänka efter och bara lyssna till stundens känsla av förlust, tyngd och hopplöshet.