Fästingar dyker upp, bara sådär, suger blodet ur dig och kan bära på sjukdomar. Depression är så otroligt komplext och inte ens när du själv har det, kommer du förstå det. För när svackan väl är över så kan du inte ens själv relatera till hur det var med foten i den andra dimensionen. Som en skugga överlägger den allt. Det finns inga färger, dofter, smaker och hur mycket du än har i livet att vara tacksam för så spelar det ingen roll. För det är inte bara allt runt om som tappar liv, även allt inombords. Levande men ändå död. Hur ska du kunna uppskatta något när du inte kan känna något? När du gör allt för att ifrågasätta ditt egna tänkande, försöka vara positiv, utmana hela kroppen att gå ut fast än det inre skriker att du inte vill annat än (ingenting), och ändå är det tomt, blankt, mörkt, djupt, tungt. Plötsligt är du i botten av ett hav, fastkedjad med en fotboja och hur mycket kraft du än förbrukar så fortsätter du att sjunka. När du väl ger upp, accepterar att det är vad det är, ja då blir det iallafall lite enklare att utstå. Veta att om du skjunker, får skjunka, bland andra som vet att du gör det och kan lyssna till det, så kommer ljuset sippra ner från ytan. Om du lär känna din depression, då vet du mer om hur den fungerar och vad du kan göra. Då blir det också lättare att tala om för andra vad de kan göra. Du vet att de hjälper att sova för att det finns en chans att du kommer vakna med mer styrka än innan. Du vet att du behöver sitta, göra ingenting, glo in till intet, iallafall periodsvis, för att det inte ska ta över och istället bli dagligen. Men depression är inte lika för alla. Bara du, om du lider av depression, kan lära känna den. Men det förutsätter också andra runt omkring som också försöker göra det och som kan lägga sitt egna perspektiv åt sidan.
