 |
| Länk bild: http://www.pinterest.com/pin/229754018466316826/ |
Men jag minns att jag var barn, enligt mina föräldrar var jag ca 5 år, då jag hängde mig själv. Inte förens idag vet min familj om att jag hängde mig, de trodde att jag hade fastnat med overall luvan när jag klättrade. Jag var ju ett barn, ett barn ska ju bara vara lycklig, helt naturligt. De är få som förstår, trots att de själva varit barn, att ett barn precis som en vuxen faktiskt kan känna. Däremot är de annorlunda, betydligt mer förvirrande, att som barn vara så pass deprimerad att man vill dö. Att ens förstå att man kan dö.
Jag stod i tvättstugan, naken och såg ner på mig själv och upp i taket. Plötsligt förstod jag men samtidigt inte att jag hade en kropp. Och ovanför, bakom taket, högt uppe en rymd som var så oändlig att jag fick ont i huvudet. Och i min tanke snurrade jorden, så fort att jag kände för att hålla tag i tvättmaskinen för att inte falla, jag förstod att de fanns en tid innan tiden och den där obehagliga känslan spred sig genom hela min kropp. Senare under samma period hade jag precis som vilket annat barn som helst, ställt frågor om döden. Jag grät för att jag förstod att vi inte levde i oändlighet, inte för att jag trodde att vi gjorde de, men för att jag inte hade tänkt tanken på att de fanns ett slut.
När jag var barn, kanske tre år eller fyra, började min mardröm. De finns en stor skillnad på de före och efter bilder som finns i mitt album bland fotografier från 90-talet. Före bilden är på en flicka i kritvitt hår som rynkar på näsan och ler med hela världen. Andra är på en flicka som inte längre ser ut som en flicka, hennes blick tillhör en vuxen och hon kramar om sitt gosedjur, för hon är rädd för fotografen bakom kameran. Innan hade flickan en djup relation med sin bror, hon var utåtriktad, fångade alla med sin glädje och utstrålning. Hon pratade mycket, även om hon var så ung att hon ännu inte kunde prata. Hennes mamma kallade de för japanska, och de älskade varandra.
Det finns minnen jag minns, de finns minnen jag inte minns men känner. För jag har levt i en relation med mina minnen. Jag har gått igenom en förvirrad tonårsperiod där jag har skrivit upp dessa, försökt förstå vad som hände, försökt förstå mig själv, försökt tala om de med andra, utan att gå vidare. Jag har legat sömnlös, jag har vaknat med märken över hela min kropp. Jag har fått anfall. Jag har gått utredningar. Jag har röntgat mig, varit hos specialister, jag och min familj gjorde allt utan svar.
De är nämligen så att när jag var (kanske tre år) så besökte vi en familj, vänner till min familj. De hade en son, ett år äldre än mig. De hade grannar, mycket äldre än mig. Eftersom jag både minns och inte minns, vet jag inte hur mycket äldre. De gick i en skola i närheten, kanske högstadiet, eller gymnasiet. Och den här pojken, familjens son, som jag väljer att kalla Oskar, var deras maskot. Jag följde med dem, jag såg på när de saltade maskar för att döda dem, när de stoppade en tändare i rumpan på en katt, jag som älskade djur mer än någon annan i min värld, såg på. Jag levde med skulden, jag mådde illa. Och de lekte med mig. Då när jag fortfarande tyckte om lekar, den där tiden innan. Vi lekte kull, bara att när jag fångade någon av dem så skulle jag pussa dem på munnen. En puss på munnen blev något annat tills de svartnar. Och jag minns stenbyggnaden i skogen som de hade klottrat sina tagar på, och jag minns mina kläder på marken, och jag minns att de var borta.
Från den dagen var jag arg och envis. Mamma förstod inte vad som hade hänt, hur jag bara kunde förändras som jag gjorde över en dag. Jag skulle bestämma allt och upplevdes som trotsig. Men egentligen var jag bara arg, förtvivlad, ledsen och otroligt förvirrad. De blev min verklighet, de normala, som jag förhöll mig till samtidigt som jag försökte förstå de. Jag skulle aldrig bli mig själv igen. Och de var heller inte över.
Oskar väckte mig på natten, han slängde en kula på mig. Min lillebror låg bredvid hans säng och sov, ovetande. (Kom jag ska visa dig en överraskning), sa han till mig. Jag minns alla ställen där han låste in mig. På kontoret, i garderoben, i vårt hem på vinden. Jag minns vad han gjorde med mig. Och du kanske tänker, varför skrek hon inte? varför gjorde hon inte motstånd? isåfall vill jag att du ska veta att de gör man inte, för man förstår inte. Precis som när ett djur känner sig hotad och spelar död, jag var djuret, de låser sig. Dessutom var jag ett barn, männen och pojken hade tagit mitt värde. Jag har aldrig egentligen känt mig som en människa, fortfarande idag. Ibland ser jag mig själv som en ängel, för att försöka känna någon typ av existens. Men den känslan, att vara mänsklig, de tar tid när man bara har känt de tre år av sitt liv.
Så tillslut, i förvirringen och tankarna om döden så satt jag i trädet och såg min familj längre bort. Jag minns vad jag kände och tänkte. Idag har min psykolog förklarat den typen av trauma, de man minns i detalj, så de är inte längre märkligt. Jag var ett barn och jag minns. Precis som de andra barnen hade jag stått vid stängslet och längtat efter skolan, men jag kunde inte lära mig, för jag fungerade inte som de andra barnen. Och eftersom jag inte kände mitt värde, så var de som om jag inte fanns. Jag tänkte att de skulle klara sig utan mig. Jag såg min bror som klättrade upp för ställningen och mina föräldrar som såg på honom och log. De skulle inte märka något om jag inte fanns. Så jag trädde luvan i grenen, hoppade, kände hur den våldsamt strypte mig och ångrade mig. Försökte skrika men de kom bara pip och jag blev tröttare. Tillslut skrek jag allt jag kunde, jag minns tanken som en känsla: snälla ge mig en till chans att leva, så ska jag aldrig göra om det.
Jag såg hela mitt liv som en film flasha förbi. Jag kände ett lugn samtidigt som jag inte ville dö. Jag är inte längre rädd för att dö för jag vet hur de känns, samtidigt som jag aldrig vill dö. Att vara nära inpå döden är som att tillåta sig själv bli en blomma. De där jobbiga känslorna, de kommer man aldrig känna, men man kommer heller aldrig kunna ta sig därifrån.
Jag har svårt för att säga nej. Ibland vet jag inte ens om jag vill säga nej för jag kan inte känna nejet. Och de är svårt att leva med att inte säga ifrån. De är svårt att leva med andra, kanske därför som jag till stor del av mitt liv inte har levt med andra. Och jag försöker, allt jag kan. Men de ligger inte i min natur. De är lite som att lära sig bli en människa för att man aldrig har varit en. Och de är svårt, att för andra i min omgivning förstå de i praktiken. När de blir svårt. De blir lättare att ta en genväg, låsa in sig, bli okontaktbar. Ibland kan de vara bra, i längden är de bara destruktivt.
Men jag ser mig själv, även i de stunden andra inte ser mig. Och de är de som ger mig kraft. Och alla människor behöver någon form av aktivitet för att försvinna i sig själva, inte känna för en stund. En del dricker, tar droger, spelar datorspel, tränar på gymmet, de finns flera sätt att "försvinna i sig själv". Jag valde inte drogerna, hur jobbiga känslor jag än levt med, istället målade jag ner de på en canvas, dansade ut dem, sjöng och skrev ner de. Och jag både lyckas och misslyckas precis som vem som helst, hela tiden. Jag ska skriva på ett skivkontrakt i veckan, min dröm, ja jag har uppnått min första livsdröm. jag studerar på universitetet och är den första i min familj. Jag har lidit igenom destruktiva förhållanden, tagit mig ut ifrån dem och sökt mig till människor som älskar mig. De är fortfarande inte lätt, men de blir bättre. Jag vet att jag kommer skriva på ett skivkontrakt, men kanske inte komma hela vägen dit jag vill. Jag vet att jag möter människor som jag älskar och kanske en dag kommer förlora. Men vad som än händer så har jag mig själv, min egen styrka och vilja. En form av trygghet. Även min hund, som jag tar hand om och kan lita på fullständigt.
Jag hoppas att du som läser också kan känna den känslan, av att vara trygg, även om de inte finns en trygghet runt om. Och jag har lärt mig att man får känna den där känslan som när jag satt i trädet, bara man sitter kvar på grenen och förstår konsekvensen. Jag var barn och impulsiv, nu vet jag vad som händer. Jag kan sitta på grenen och lida för att sedan hoppa ner till marken med fötterna på jorden och leva på riktigt. Någonstans så är det vi som avgör vad vi vill. Om vi vill vara lyckliga, så blir vi vet, sen är de inte de lättaste att alltid ställa in sig på de. Men vem sa att livet är lätt? och utan hinder, kaos, vad blir då livet? Jag tror att desto fler hinder vi uppnår, desto bättre blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar