Extra känslighet i relationer, när vi inte ser varandra i besvikelsen

Konstnär: Daehyun Kim

Idag har hittills varit en dålig dag. En sån där dag som vi ibland får och som alla hanterar olika.
Hade jag varit jag för ca 2 år sedan fast idag så hade det varit en annorlundare dag. Jag hade förstört för mig själv för jag hade inte vetat hur jag skulle hantera den här dagen. Men sen 2 år tillbaka har jag gått till en psykolog från kris och trauma centrum för att bearbeta mitt förflutna och genom att utvecklas som människa insett mitt värde och skapat en grund att stå på. Sen har jag har öppnat ögonen genom att känna värde och lyckats träffa en annan människa som också ser det. Jag lever i en sund relation med en människa jag älskar och det ger också mig styrka även om jag också besitter grunden i mig själv. Men sen kommer de där dagarna då vi alla (oavsett diagnoser eller andra hinder) är extra känsliga. Både jag och min partner har på något sätt fått mig att tänka annorlunda när hinder uppstår. Då talar jag om de där enkla vardagliga hindret som kommer och går. För två år sedan hade jag blivit destruktiv, om och om igen processera de lilla obetydliga som stått ivägen för mig. Idag är jag betydligt lugnare med inställningen (de löser sig så länge man försöker se lösningarna istället för problemen). Men de är också viktigt att man i en relation kan kommunicera på ett sätt som hjälper varandra. Det här gäller för alla relationer, men är också extra känsligt och viktigt om du har en partner som har gått igenom trauman i livet eller själv är drabbad. '

Kort sammanfattning av mig dag för att sedan gå in på vad som är viktigt i ens relation att tänka på: en hantverkare borrade hål i vårat badrumstak, han kunde inte svenska så vi har inte lyckats få kontakt med företaget eller lösa problemet, pågrund av ljudnivån av renoveringsprojektet utanför så sätter vi oss ute med vår hund i en hundgård och två andra hundägare börjar en konflikt för att deras hundar inte fungerar med andra hundar och tycker därför att vi ska flytta på oss, senare går jag på drop-in hos frisören varpå frisören tolkar "klipp bara topparna och behåll längden" till att kapa mitt hår.

Okej. Den här dagen började helt enkelt inte som man kanske önskar. En sån där dag som man bara behöver gå igenom och längtar tills den är över. Vi har dem dagarna. Nu har stressen under min dag byggts upp och laddats inom mig. Samtidigt har jag försökt vara sansad. Samma gäller min partner och han försöker vara sansad, skillnaden är att hans fysiska kropp klarar av stressen medan min kropp hindrar mig från att fortsätta studera och fungera trots att jag anstränger mig mentalt. Vi behöver varandra.

Jag kommer hem med kort hår. Jag vet att mitt hår kommer växa ut, att det är en skitdag, att jag går runt med en dålig dag på axlarna, att det här är i-lands problem. Men de hjälper inte mig att veta det. Min sambo tittar på mig, lyssnar på min frustration och säger: nej men de blev ju jätte snyggt. De är ingen större skillnad. Och så kommer de ju växa ut.

De jag hör: Jaha du tycker det är jobbigt att du har fösökt spara till långt hår i snart två år och att frisören för andra gången inte lyssnar på att du bara vill klippa topparna. Men det är ju inget problem.

Jag vet att det inte är vad han menar. De är vad jag tolkar och känner. Men för mig är det ett problem och det är jobbigt. För mig räcker det att bli bekräftad oavsett om de är små vardagliga problem eller en kris i livet. Tyvärr lever vi i ett samhälle där vi frågar varandra hur vi mår och ska svara att vi mår bra även när vi mår skit. Det är inte enkelt att utmana sitt egna förhållningssätt när vi fostras till något annat.

Och jag vill att du som läser ska veta att jag berättar om mig dag för att ge perspektiv på hur man kan tänka annorlunda i en relation och speciellt om partnern har komplex ptsd eller ptsd. Så... vi vänder på den här situationen. För några veckor sedan gick min sambos bils styrservo sönder. Nu kanske de är enkelt att tänka att vi sitter fast i några stereotypiska roller då jag exemplifierar med frisören och bilproblem. Men min man har inget hår på huvudet för han har börjat få kala fläckar så han behöver inte gå till frisören utan istället ta fram trimmern medan jag inte har ansträngt mig till att ta körkort än och har därför inte problem med bilen. Och min sambo kom hem, ganska trött och besviken på sin bil. Den som hade krånglat och som han hade fixat. Precis som frisören så var de för andra gången de hade blivit fel. Så jag lyssnade på vad han sa om det, svarade något i stil med: vad jobbigt att den går sönder igen. Jag förstår att du är trött på de där styrservot. "Kan jag hjälpa dig? jag tror min pappa har en löd- station som jag skulle kunna fråga om vi får låna." Varpå min sambo inte längre sänker huvudet och iallafall ser ut att må lite bättre i den envisa och jobbiga situationen.

Vi behöver bekräfta varandra. Jag hade behövt höra att de var tråkigt att jag inte fick den frisör jag hade hoppats på igen och måste börja om med att spänna munnen och ta i och klämma ut hår från skallen ;). Vi kanske hade kunnat skrattat och sagt att vi skulle gå till frisören och kapa hennes hår i smyg bara för att hämnas, mo ha ha. Nämen de jag försöker komma fram till är att vi ibland inte ser varandra i relationer. De är så enkelt att få den andra att känna sig nästan osynlig oavsett propositionerna på problemet. Om jag hade svarat: Jaha har bilservot gått sönder igen. Men du kan ju ändå fortfarande svänga. Den är ju bara lite trögare. Sålänge du kan köra bilen så är det ju inget problem.

Aylan lever kvar i flera människor

- Ät upp dina köttbullar, tänk på barnen i Afrika, brukade min farmor säga.
Jag minns hur upprörd jag kände mig och jag minns vad jag tänkte. De ord jag hade då kan jag inte berätta om idag men känslan går att förmedla. För den lever kvar i mig och påminner mig om och om igen att flera människor går i farmors skor. För just nu pågår största krisen sedan andra världskriget och en pojke som hette Aylan som bara var tre år gnager in i märgbenen på Sveriges befolkning. De finns dem som blir upprörda, andra som känner sig tvungna att koppla bort känslan så pass att de inte kan sympatisera. De finns människor som går i farmors skor, de som tror att dessa människor som inte lever men överlever är på en annan kontinent. Människor som inte förstår att vi inte är skilda från överlevarna. Dem säger att bilden på Aylan är diskriminerande för att hans familj inte godkänt bilden utan att förstå att resten ligger på havets botten förutom pappan som illa tvunget såg på utan möjlighet att förändra situationen till de bättre. De ser med egna ögon istället för andras. Missar alla de människor som kommer till Sverige och försöker andas här, och de missar också att alla inte har solskensberättelser bakom sig. När jag var barn så överlevde jag. Förutom att det är en kamp att försöka leva från att ha överlevt är det också kämpigt att intyga sig själv om att man inte är annorlunda då andra utgår från de andra. Tar föregivet att alla har levt i de trygga.

Sluta utgå från dig själv. Jag som har överlevt förstår och ser att alla människor har sin historia och den är fylld av olycka och lycka. Det finns ingen som egentligen kan säga att de har haft en lycklig barndom för vad betyder den? att du alltid var lycklig? isåfall romantiserar du dig själv och det är jag övertygad om. Sen går det aldrig att jämföra våra liv med varandra men det innebär inte att vi inte behöver perspektiv. När jag söker om depression på google så kan jag inte relatera till många andras symtom. För jag upplever den så mycket djupare än den beskrivs. Min största olycka i livet har inte varit en separation av ett förhållande, eller då en vän eller nära släkting avlidit eller att ha förlorat ett jobb. Alla förluster är förluster, min var att jag aldrig fick finnas från början. De tog min kropp ifrån mig. Jag var ett barn och de våldtog mig och nu försöker jag finnas. Inga ord kommer någonsin kunna beskriva den sorgen och därför kan jag inte googla fram mina svar som så många gör. Snälla om du någon gång får barn så säg aldrig att de finns dem som har de värre. Om det är så att ditt barn inte har upplevt en så djup förlust som barnen i flykt i Syrien, försök istället komma fram till perspektiv. Då skulle ni också förstå att treåriga Aylan inte är ensam. Han är en av 30 miljoner barn som flyt från sina liv och han har drag i så otroligt många fler människor än du kan föreställa dig.