Att leva med komplex traumatisering

Länk bild: http://www.pinterest.com/pin/229754018466345499/

Jag fann ett utdrag från en examens uppsats skriven av Charlotte Block, som beskriver hur de kan vara att leva med komplex traumatisering utifrån en akademisk anknytning.

Det finns mycket i beskrivningarna som jag kan relatera till. De första jag reagerade på är (att omedvetet försöka återskapa traumat). Jag har blivit utsatt flera gånger under mitt liv, på olika sätt. Omedvetet har jag utsatt mig för situationer som jag annars inte hade gått igenom. Kanske har du som läser någon gång haft samma känsla även om du har eller inte har varit med om liknande trauman. Känslan då du är på krogen, kanske trött på livet för stunden för att de är kämpigt på jobbet, så du beställer fler drinkar, tappar medvetandet, kontrollen och känner skammen dagen efter. I stunden känner du inte skammen. I stunden bryr du dig inte. (De tog min frihet, så vad skulle hända om några andra utsatte mig för samma igen? Jag finns ju inte), den känslan kommer och går hur medveten jag än är om den. Men jag blir bättre på att hantera den. Senaste var för en vecka sedan då jag var ute med en vän på krogen. Hon ville att jag skulle köpa drinkar, jag sa nej, hon tjatade. Min vän är otroligt destruktiv. Hon skickar sms med meddelande om att ta sitt liv. Hon är vuxen. Hon har inte blivit utsatt som barn. Men hon mår inte bra, och vi är olika individer. Min vän som jag älskar utnyttjade att jag inte kunde säga nej den kvällen, nog inte fullt medvetet, men de blev ett utnyttjande och jag förlorade mycket pengar. Efter vet jag att om de skulle hända igen, då går jag därifrån. Men i stunden kunde jag inte gå. De är stunden som är farlig. Där tappar jag kontrollen, låter andra styra över mig och förlorar viljan totalt. De är en otrolig kraft. Och känslan efter, skulden och skammen är total.
Länk: http://esh.diva-portal.org/smash/get/diva2:561836/FULLTEXT01.pdf
Att leva med komplex traumatisering
Individer som under långa perioder utsatts för upprepad misshandel kan senare bli relativt


Jag har stängt in mig på toaletten för att skydda mig själv från dåvarande pojkvänner som varit så ilskna att de velat slå mig utan någon egentlig anledning. Jag har varit 14 år och åkt hem till främlingar för att samarbeta, producera musik och istället kommit ut naken, springandes med mina kläder i famnen. Jag har stått naken mitt i gården mellan de höga husen med kläderna i min famn, ringt den dåvarande pojkvännen i skräck, berättat att jag blivit våldtagen och blivit spottad på i andra sidan luren. Jag har rymt hemifrån. Bott ensam i min mosters lägenhet när hon varit bortrest, hos pojkvänner jag inte älskat för att komma bort, hos vänner som aldrig var vänner, i kollektiv med andra i liknande situationer.

I beskrivningen nedan står de som om den utsatte söker sig till att återskapa situationen, de är inte sant. De är därför de är komplext. När jag inte sa nej till min vän på krogen, då sa jag inte nej till männen som våldtog mig. De var en form av återskapande som jag inte var beredd på. Om jag aldrig hade blivit våldtagen som barn, då hade jag aldrig sökt mig till musiken med samma passion, samarbetat med producenter och blivit våldtagen på vägen. Skillnaden är att jag inte skapade situationen med producenten, jag följde mina drömmar, mitt hopp som bildades på grund av traumat. Jag har helt klart känt känslan av att helt sluta bry sig, överge kampen, låta ondskan ta över, utan att släppa. Glöm aldrig att alla diagnoser är komplexa och att en människa med diagnos inte skiljer sig från andra människor i alla sammanhang.

Beskrivningen:



väl socialt integrerade. Många pendlar mellan att på nytt uppleva traumat och att vara avstängd
ifrån det eller till och med vara ovetande om det och kan under långa perioder
fungera bra. Olika psykobiologiska beteendesystem eller handlingssystem konstruerar den
mänskliga personligheten och består av två kategorier. Den ena kategorin är inriktad på att
hantera det vardagliga livet eller den till synes ”normala” personligheten, ANP, the Apparently
Normal part of the Personality. Den andra kategorin, den känslomässiga delen i personligheten,
EP, the Emotional part of the Personality är inriktad på att skydda individen mot akuta hot och
utgår från försvarssystemet kamp, flykt och total underkastelse. I normala fall är dessa båda
handlingssystem väl integrerade med varandra. Psykologiska trauman leder däremot till en
klyvning eller splittring av personligheten och delarna organiseras i de båda olika handlingssystemen.
Detta innebär att den ena delen av personligheten lever någorlunda normalt med
inriktning på vardagssysslor, medan den andra delen personligheten, som är mer inriktad på
emotioner, förblir fixerat i traumat och i försvarsbeteendet (van der Hart et al, 2006).

Många gånger kan den traumadrabbades beteende te sig obegripligt. Individens känslomässiga
bindning, konsekvensen av växlingen mellan beroende och utsatthet mellan offer
och förövare, stärker den traumadrabbades tvivel på att händelsen verkligen ägt rum och
risken är stor att den drabbade återgår till situationen den försökt lämna. Dessutom har den
traumadrabbade en benägenhet att söka sig till andra utsatta. Likaså ökar individens skuldkänslor
och självförebråelse risken för nya övergrepp och misshandel (van der Kolk, 2002).
Exponering av tidigare stimuli, behagliga eller obehagliga leder till tillvänjning vilket också
resulterar i att den traumadrabbade utsätter sig för liknande situationer om och om igen. I
det s.k. upprepningstvånget gör individen omedvetna försök att återskapa och iscensätta nya 4 (21)
övergrepp med förhoppning om att få ett bättre slut på den ursprungliga upplevelsen.
Beteendet gör att individen lätt återfaller i gamla mönster (Herman, 1992).

Traumatiska händelser förstör den traumadrabbades tro på både sig själv och andra, och den
skam det inneburit att ha varit kränkt och förödmjukad ger en känsla av värdelöshet. Den
traumadrabbade känner ofta en meningslöshet i livet och drar sig undan i isolering och
ensamhet (Herman, 1992). Den traumadrabbade kan kräva nya och starkare yttre stimuli för
att neutraliserar och lugna den vaksamhet och inre stress som den drabbade ständigt känner.
Det kan t ex röra sig om olika beroendeframkallande medel, inklusive tvångsmässig återexponering
av situationer som påminner om traumat (van der Hart et al., 2006). Herman
(1992) menar att efterverkningarna av traumatiska händelser fortsätter att göra sig påminda
under hela den traumadrabbades liv och att traumats upplösning aldrig är slutgiltigt. Herman
skriver ”Problem som fått en tillfredsställande lösning vid ett stadium av tillfrisknandet kan återuppväckas när överlevaren når fram till nya milstolpar i sin utveckling” (s. 279).