Dagen jag fick diagnosen

Jag hade precis fyllt 18 och stod mellan två val - bli hemlös eller söka hjälp.
Att söka hjälp är inte självklart, speciellt inte då man är omgiven av människor som inte hjälper. Då man fostrar sig själv till att klara sig självständigt genom livet. Men jag ringde, bokade, tryckte in knappen i hissen och satte mig i väntrummet på ungdomsmottagningen. Under 2 timmar satt jag framför en varmhjärtad kvinna, jag minns fortfarande hennes vänliga ansikte som såg rakt in i mig när jag berättade om mitt liv. Framförallt minns jag hennes reaktion, hur hon vred och vände i stolen, gick ut i rummet för att ta en paus och kom tillbaka med några papper bara för att ha något att hålla tag i.

Under nästa besök kom beskedet. Hon berättade att ifall jag inte hade fyllt 18 så skulle jag fått en lägenhet av socialen. Hon var nästan lika frustrerad på systemet som jag, samtidigt som hon hade andra tankar att förmedla. Hon lutade sig fram till mig och förklarade att det fanns ett Trauma centrum som kunde hjälpa mig, där jag kunde bearbeta mina trauman. Sedan berättade hon om diagnosen och plötsligt förstod jag att de inte var fel på mig, de var fel på vad jag hade gått igenom. Jag förstod mig själv samtidigt som de var fruktansvärt att få en diagnos. De första tankarna: är jag sjuk? vad innebär en diagnos?

För er som inte har en diagnos. Tänk er då känslan av att få de beskedet. Det är dubbla känslor. För mig har de hjälpt som ett verktyg, för att se mönster i beteenden och händelser genom livet. Men de kan också bli en fälla, jag förhåller mig inte till diagnosen, jag är inte PTSD.

Som barn hade jag svårigheter till att tala, men jag kunde alltid uttrycka mig i dansen, sången, musiken, målandet och så småningom skrivandet. De orden inte kunde förmedla, kunde de estetiska uttrycka med hela kroppens potential. Jag hade svårt för att lära och de var ansträngande för de andra att få kontakt med mig, jag var frånvarande. Jag minns fortfarande hur mycket jag avskydde att leka, hur missuppfattad jag blev av min omgivning. När jag började skolan och satt instängd i ett rum för att testas i en utredning utan framgång. De kunde testa mig hur mycket de än ville, men aldrig var de någon som frågade den enkla frågan: Hur mår du?.

När jag satt på ungdomsmottagningen så hade jag fortfarande mina intressen, de som gav mig styrka och vilja genom att skapa. Idag är jag 23 år. Efter den dagen besökte jag trauma centrum en gång i veckan, ibland en gång i månaden och ibland uppehåll i ett år. Idag har jag inga tillfällen kvar, då staten inte betalar för fler, men centret har varit vänliga och låtit mig komma tillbaka då de krisar inom min familj. Jag är otroligt tacksam för den hjälp jag har fått, samtidigt som jag är otroligt besviken på att ingen upptäckte mig då jag var som allra sårbarast. Idag studerar jag till förskollärare, kanske för att upptäcka de barn som behöver hjälp, för att jag vet vad som händer om man inte får den.

Eftersom jag är öppen som person, så kommer jag vara rak och berätta vad jag har gått igenom, i nästa inlägg. Kanske för att jag vill att någon annan ska läsa detta, känna sig mindre ensam eller skapa en uppfattning av hur de kan vara att leva med komplex posttraumatiskt stress syndrom.

Innan kvinnan på ungdomsmottagningen berättade om diagnosen frågade hon vad jag vet om Trauma. Så vad vet du om trauma? Om vi söker på internet kommer detta fram: psykisk chock, psykisk påfrestning, chockskada, kroppsskada och sår. Jag fick diagnosen komplex PTSD, som skiljer sig från PTSD, för att förstå olika former av trauman.

Jag upplever att de är viktigt för er som läser att förstå, att allas verklighet är verklig, de betyder att de du upplever som trauma, de känslor som uppkommer, existerar och går inte att jämföra med andras. Du har levt ditt liv, varit i din identitet, upplevt utifrån dina förmågor. Jag minns att min farmor ständigt påminde mig om att äta upp maten för att de fanns andra barn som svälte i Afrika. Hon såg aldrig att de barnet satt framför henne, hon med den där smärtan som inte befinner sig på andra sidan jorden.

Samtidigt som vi alla har olika perspektiv så kan jag inte låta bli att känna mig ensam. För vi lever också i olika mörker. Alla har inte varit i djupet, de kan försöka förstå men kommer aldrig att förstå för att de inte varit där. Att leva med komplex ptsd är en vardaglig kamp. Men till er med denna diagnos, eller andra former av trauman, så vill jag förmedla hur jag har överlevt och kanske inspirera er till att se hopp och vilja även i de allra djupaste. Och jag skulle vara väldigt tacksam om du ville ge mig detsamma, tips eller berättelser, vad du vill.

Trauma centrum har hjälpt mig att förstå mig själv, se samband, tala ut och veta att någon lyssnar, våga leva och drömma. Framförallt att få mina känslor och min identitet bekräftad, förstå att jag har ett värde för att sedan bryta mig ur destruktiva förhållanden och söka mig till människor som omfamnar mig för den jag är för att komma dit jag vill i livet. Jag vet att vad jag än kommer möta i livet, så kommer jag klara av det, för jag har vänt all min smärta till en extrem styrka. Om du lever som jag gjorde då, ensam i mörkret, så skriv gärna till mig, ett första steg. Om jag inte hade stått i den där hissen och suttit i det där väntrummet och mött den vänliga kvinnan, ja då hade jag inte varit här, på min säng i mitt hem och skrivit ett blogg meddelande. Jag hade antagligen skrivit på en kartong, ute på gatan och frusit. Så jag hoppas att du förstår hur viktigt de är att söka hjälp, för hur stark man än är, så klarar man sig inte helt ensam i livet.