Idag vill jag uppmärksamma ett tankesätt som gör det ännu svårare för många. Tanken om att man skulle behöva ha en taskig barndom för att må dåligt. Låt oss kalla det för ett fenomen som uppstår. När en man klev in i en skola i Trollhättan och hade skjutit elever och lärare, hörde jag någon i min närhet som sa: "han måste haft en dålig barndom för annars förstår jag inte". En annan gång satt jag och fikade med min sambos bästa väns föräldrar. Hans bästa vän hade gått bort i en olycka och vi hälsade på dem för att vara stöd i sorgen. Modern skakade i rösten och berättade att vi var dem första som hade kunnat förstå dem i sorgen, för till och med deras egna föräldrar hade börjat försöka döma dem och behövde anledningar till att han tog sitt liv. Senast igår mötte jag samma fenomen då min bästa vän förklarade att hennes pojkvän inte kan förstå att hon lider av depression när hon haft en lycklig barndom. Med detta vill jag säga en viktig sak. Min barndom är långt ifrån en sund barndom. Från treårs ålder och upp i skolålder blev jag våldtagen, jag begick självmordsförsök som femåring, levde med två alkoholiserade föräldrar, har varit hemlös, utsatt mig själv för destruktiva förhållanden. Jag har inte mycket bra att säga om min bakgrund men jag är fan i mig lycklig idag. De jag vill komma fram till är att det här fenomenet är ett hinder för att se andra människor och möta dem i viktiga känslor. Vi ska finnas där och inte låsa oss i dessa farliga tankekonstruktioner. Det gynnar ingen. Dessutom finns det ingen lycklig barndom. Ni som säger det ljuger för er själva. Livet är inte alltid lyckligt för det går i perioder och dalar. Det är typiskt västerländskt att hela tiden dela upp verkligheten i svart och vitt. Människor som i tanken delas upp i lycklig och olycklig barndom kategorier, gynnar det någon?
Du har definitivt negativa beteenden, vanor, behov eller andra fenomen som är en effekt av din barndom och som kommer gå vidare i din familj om du inte bryter dem. Ifall du väljer att vara öppen och medvetandegöra familjemönstret så kommer du med stor sannolikhet också att bli lyckligare och kanske få barn som med större sannolikhet får en sundare början på livet.
Min sambo är nog en människa som skulle hamnat i lyckliga barndomen kategorin. Eftersom jag själv bearbetar min barndom kontinuerligt så har jag också kunnat hjälpa honom att göra detsamma. De började med att jag upptäckte att han hade ett behov av att prestera. Det är svårt att förklara men den där prestationen började vi också att se både hos hans syskon och släktingar. De var på något sätt viktigare att prestera och bevisa sig själv än att vara sig själv. Även att han väldigt ofta höll inne på jobbiga känslor och tankar istället för att dela med sig av dem. Min sambo har dessutom ett tidigare förhållande med en kvinna som fryste ut honom ifall han verkligen behövde dela med sig av sina tankar. Även om hon såklart också hade sina bra sidor så hade hon också förmåga att utnyttja min sambos generositet. Han presterade för henne och om igen och blev olycklig i förhållandet. Jag tror inte att det är en slump att just det förhållandet gick en roll i min sambos liv. Precis som att jag har varit i destruktiva förhållanden så skulle jag även klassa den relationen som detsamma. Känslan av att behöva prestera lever alltså kvar i min sambos släktband och i kombination med att inte kunna vara sig själv fullt ut. Min sambo blev lycklig när han kom till insikt och såg sitt egna mönster som gick hand i hand med släktingarna. Han åkte till sin familj, pratade ut och alla fick en tankeväckare som gjorde förändring för alla.
Du behöver inte bestämma att din barndom varit lycklig eller olycklig för det finns ingen mening med det. Däremot behöver du förstå dig själv och vilka mönster som du behöver bryta för att bli lyckligare och kanske även för en annan avkomma.
