Dissociationsspektrum/Tillstånd

A U.S. Marine exhibits the thousand-yard stare after two days of constant fighting in the Battle of Eniwetok
/http://en.wikipedia.org/wiki/Thousand-yard_stare

De finns olika former av dissociation. När man som jag har gått igenom trauman, lever man med följden av olika störningar som jag väljer att kalla effekter. För att måla en bild av vad dissociation kan vara i vardagen har jag utgått från psykologiguidens beskrivningar för att sedan ge perspektiv på min vardag.

Länk: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=dissociativt%20syndrom

Dissociativ amnesi (funktionell amnesi, psykogen amnesi)

Personer som har dissociativ amnesi (eng: dissociative amnesia), en störning som ibland också kallas psykogen amnesi (eng: psychogenic amnesia) eller funktionell amnesi (eng: functional amnesia), saknar förmåga, helt eller delvis, att minnas händelser och situationer som de varit med om (alltså en störning i det episodiska minnet). Förmågan att minnas vanliga fakta (det semantiska minnet) är intakt.

Någon frågar vad jag har gjort under dagen, men jag kan inte minnas. En vän ringer och talar om portkoden, när jag har lagt på minns jag inte siffrorna. Idag är de små hinder i min vardag, som blir värre då jag blir påmind om mitt trauma pågrund av människor i min omgivning. När jag får perioder i livet som blir värre, påminner de starkt om när jag var barn. Förra månaden glömde jag väskan på restaurangen och bussen, mobilen i klassrummet och tappade mitt busskort tre gånger. Jag förlorar kontakten med verkligheten och kontrollen över mig själv, min kropp och omgivningen. Jag kan inte göra flera saker samtidigt. Inte bara "multi-tasking" men att hänga med i ett samtal mellan fler personer, veta hur veckan ser ut och vilka tider jag ska gå upp, göra mina sysslor (en-sak-i-taget) i en ordningsföljd. 

Dissociativ fugue, dissociativ fuga, fuguetillstånd, psykogen fugue, ambulatorisk automatism  

Dissociativ fugue (svenskt uttal: fyg), på engelska dissociative fugue [dɪˈsəʊsɪətɪv fju:g], tar sig uttryck i planlöst vandrande eller resande utan att personen är medveten om varför eller med vilket mål, en i verkligheten sällsynt form av dissociativ störning men ett inte så ovanligt tema i romaner och filmer. Störningen kallas även psykogen fugue (eng: psychogenic fugue), dissociativ fuga, fuguetillstånd (eng: fugue state) eller ambulatorisk automatism (eng: ambulatory automatism). (Fugue är ett franskt och fuga ett latinskt ord för 'flykt'.)

När jag var barn var de så illa att jag inte kunde gå hem själv efter skolan för att jag gick över vägen utan att se bilarna. Jag kunde gå upp på en buss då de plötsligt svartnade och så var jag på en helt annan plats utan att minnas hur jag kom dit. 

Dissociativ stupor

På engelska dissociative stupor [dɪˈsəʊʃiətɪv ˈstju:pə, am: dɪˈsoʊʃiətɪv ˈstu:pər], ett tillstånd som utmärks av minskning eller frånvaro av kroppsrörelser och reaktioner på ljus, ljud och beröring. Dissociativ stuporutlöses av traumatiska händelser. 

För tillfället får jag okontrollerad nedstämdhet på kvällarna som förvärras inpå natten. Jag kan inte sova för att känslan av sorg förföljer mig. Jag domnar bort, slutar känna, både psykiskt och fysiskt. Jag kan känna lukter som inte finns i rummet, men i de trauman jag har gått igenom. Jag kan känna vad de gjorde mot mig, i en känsla som spelas upp under natten. Den gör att jag inte kan sova, för om jag sover så får jag mardrömmar och minns. 

Somatoform dissociation 

(eng: somatoform dissociation) är en fysiologisk, kroppslig reaktion på kraftig stress. Den tar sig uttryck i värk, ryckningar och spänningar, oförmåga att känna skillnad på varmt och kallt, mjukt och hårt, s k dissociativ anestesi, eventuellt även dövhet, ibland med avsaknad av smärtförnimmelser (i ICD-10: dissociative anaesthesia and sensory loss, s k dissociativ analgesi).

Jag kan stänga av mina känslor och min känsel. Så pass att jag inte kände något när jag gjorde mina tatueringar. Jag har fått höra en förvirring av andra som sagt att de inte förstår hur jag plötsligt kan bli så kall, när jag som människa är varm. Det är helt enkelt för att jag kan stänga av när det blir jobbigt. Alla har den förmågan men jag tror att skillnaden är att som traumatiserad blir det istället svart/eller vitt utan en bro över. För att förstå kan jag beskriva en vardaglig händelse: jag står i duschen, känner plötsligt en känsla av stress och oro. När jag har duschat klart upptäcker jag "brännmärken" på huden för att vattnet varit på högsta värme utan att jag har känt det. 

Transtillstånd, besatthet 

En person i ett sådant tillstånd (eng: trance, possession) upplever exaltation och hänförelse och känner sig förflyttad till en annan värld, så kallad dissociativ trans, dock inte om den ingår i religiös kult. 

Jag är i rummet, men jag finns inte i rummet. Jag är medveten men inte närvarande. En känsla av att vara utanför min kropp. 

Dissociativ motorisk störning eller psykogen paralys

Till dissociativa motoriska störningar (eng: dissociative motor disorders) räknas psykiskt framkallad förlamning ("psykogen paralys") i armar och ben eller delar av dessa samt rubbningar som liknar organiskt orsakad ataxi, apraxi, talstörningar av olika slag som psykogen afoni (eng: psychogenic aphonia) och psykogen dysfoni (eng: psychogenic dysphonia) samt muskelryckningar. 

Ibland händer de att jag inte kan prata. De känns som att jag kan prata, men när jag gör det så kommer inte orden. De är en väldigt märklig och obehaglig känsla. Att vara helt övertygad om att när jag öppnar min mun, kommer orden, men att de inte fungerar. Som om de fanns en länk mellan hjärnan och munnen som blivit bruten. När jag var barn hade jag väldigt svårt för att tala. Nu när jag är vuxen kommer känslan i kritiska perioder. När jag blir nedstämd känns rösten svagare. Men känslan, försvinner min röst. Även mitt i vardagen kan jag plötsligt få svårigheter i tal, då jag ska beskriva händelser. De är en otrolig utmaning, eftersom jag också har svårt att minnas händelser.

Ibland händer det att min ena hand samt arm stelnar och att fingrarna ofrivilligt drar ihop sig eller spretar åt olika håll. Det händer oftast i samband med att jag på något sätt inte kunant frigöra mig från oro, ångest, stress känslor. Då jag var yngre blev jag besatt i att plocka fjädrar från kuddar för att frigörs mig från känslorna. Idag har jag väldigt svårt för att se i spegeln som avslöjar så mycket, de gör att jag dagligen nyper mig själv i ansiktet tills de blir sårigt. Även om jag står där och tänker att jag verkligen inte vill det, så blir de som ett missbruk för att bli av med smärtan inombords. 

Dissociativa kramper

De engelskspråkiga termerna dissociative convulsions, non-epileptic attack disorder (NEAD) och psychogenic non-epileptic seizures (PNES) avser epilepsiliknande krampanfall som skiljer sig från epilepsiframkallade kramptillstånd på flera sätt, bland annat genom avsaknad av bett i tungan, blåmärken (som följd av handlöst fall), urinavgång och annat som är utmärkande för epilepsiutlösta kramper.

Det som läkare länge trott varit migrän anfall visade sig vara något helt annat. Jag kommer skriva mer om anfallen i ett nytt inlägg då de är väldigt invecklat men de påminner om epilepsi. Jag har varit på akuten för att halva mitt ansikte och kropp förlamats. Jag lider av kramper, speciellt i samband med mardrömmarna. Ibland leder kramperna till att min kropp eller kroppsdelar stelnar, precis som om jag vore död. 

Uppkomst och behandling av dissociativt syndrom

Liksom konversionssyndrom uppkommer dissociationssyndrom vid akut eller långvarig stress, som ger upphov till skada (psykiskt trauma). Beroende på diagnos sker behandling med psykofarmaka, vanligen SSRI-preparat, i de flesta fall dock i kombination med psykoterapi, till exempel Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR, traumafokuserad kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk traumaterapi.

Att leva med komplex traumatisering

Länk bild: http://www.pinterest.com/pin/229754018466345499/

Jag fann ett utdrag från en examens uppsats skriven av Charlotte Block, som beskriver hur de kan vara att leva med komplex traumatisering utifrån en akademisk anknytning.

Det finns mycket i beskrivningarna som jag kan relatera till. De första jag reagerade på är (att omedvetet försöka återskapa traumat). Jag har blivit utsatt flera gånger under mitt liv, på olika sätt. Omedvetet har jag utsatt mig för situationer som jag annars inte hade gått igenom. Kanske har du som läser någon gång haft samma känsla även om du har eller inte har varit med om liknande trauman. Känslan då du är på krogen, kanske trött på livet för stunden för att de är kämpigt på jobbet, så du beställer fler drinkar, tappar medvetandet, kontrollen och känner skammen dagen efter. I stunden känner du inte skammen. I stunden bryr du dig inte. (De tog min frihet, så vad skulle hända om några andra utsatte mig för samma igen? Jag finns ju inte), den känslan kommer och går hur medveten jag än är om den. Men jag blir bättre på att hantera den. Senaste var för en vecka sedan då jag var ute med en vän på krogen. Hon ville att jag skulle köpa drinkar, jag sa nej, hon tjatade. Min vän är otroligt destruktiv. Hon skickar sms med meddelande om att ta sitt liv. Hon är vuxen. Hon har inte blivit utsatt som barn. Men hon mår inte bra, och vi är olika individer. Min vän som jag älskar utnyttjade att jag inte kunde säga nej den kvällen, nog inte fullt medvetet, men de blev ett utnyttjande och jag förlorade mycket pengar. Efter vet jag att om de skulle hända igen, då går jag därifrån. Men i stunden kunde jag inte gå. De är stunden som är farlig. Där tappar jag kontrollen, låter andra styra över mig och förlorar viljan totalt. De är en otrolig kraft. Och känslan efter, skulden och skammen är total.
Länk: http://esh.diva-portal.org/smash/get/diva2:561836/FULLTEXT01.pdf
Att leva med komplex traumatisering
Individer som under långa perioder utsatts för upprepad misshandel kan senare bli relativt


Jag har stängt in mig på toaletten för att skydda mig själv från dåvarande pojkvänner som varit så ilskna att de velat slå mig utan någon egentlig anledning. Jag har varit 14 år och åkt hem till främlingar för att samarbeta, producera musik och istället kommit ut naken, springandes med mina kläder i famnen. Jag har stått naken mitt i gården mellan de höga husen med kläderna i min famn, ringt den dåvarande pojkvännen i skräck, berättat att jag blivit våldtagen och blivit spottad på i andra sidan luren. Jag har rymt hemifrån. Bott ensam i min mosters lägenhet när hon varit bortrest, hos pojkvänner jag inte älskat för att komma bort, hos vänner som aldrig var vänner, i kollektiv med andra i liknande situationer.

I beskrivningen nedan står de som om den utsatte söker sig till att återskapa situationen, de är inte sant. De är därför de är komplext. När jag inte sa nej till min vän på krogen, då sa jag inte nej till männen som våldtog mig. De var en form av återskapande som jag inte var beredd på. Om jag aldrig hade blivit våldtagen som barn, då hade jag aldrig sökt mig till musiken med samma passion, samarbetat med producenter och blivit våldtagen på vägen. Skillnaden är att jag inte skapade situationen med producenten, jag följde mina drömmar, mitt hopp som bildades på grund av traumat. Jag har helt klart känt känslan av att helt sluta bry sig, överge kampen, låta ondskan ta över, utan att släppa. Glöm aldrig att alla diagnoser är komplexa och att en människa med diagnos inte skiljer sig från andra människor i alla sammanhang.

Beskrivningen:



väl socialt integrerade. Många pendlar mellan att på nytt uppleva traumat och att vara avstängd
ifrån det eller till och med vara ovetande om det och kan under långa perioder
fungera bra. Olika psykobiologiska beteendesystem eller handlingssystem konstruerar den
mänskliga personligheten och består av två kategorier. Den ena kategorin är inriktad på att
hantera det vardagliga livet eller den till synes ”normala” personligheten, ANP, the Apparently
Normal part of the Personality. Den andra kategorin, den känslomässiga delen i personligheten,
EP, the Emotional part of the Personality är inriktad på att skydda individen mot akuta hot och
utgår från försvarssystemet kamp, flykt och total underkastelse. I normala fall är dessa båda
handlingssystem väl integrerade med varandra. Psykologiska trauman leder däremot till en
klyvning eller splittring av personligheten och delarna organiseras i de båda olika handlingssystemen.
Detta innebär att den ena delen av personligheten lever någorlunda normalt med
inriktning på vardagssysslor, medan den andra delen personligheten, som är mer inriktad på
emotioner, förblir fixerat i traumat och i försvarsbeteendet (van der Hart et al, 2006).

Många gånger kan den traumadrabbades beteende te sig obegripligt. Individens känslomässiga
bindning, konsekvensen av växlingen mellan beroende och utsatthet mellan offer
och förövare, stärker den traumadrabbades tvivel på att händelsen verkligen ägt rum och
risken är stor att den drabbade återgår till situationen den försökt lämna. Dessutom har den
traumadrabbade en benägenhet att söka sig till andra utsatta. Likaså ökar individens skuldkänslor
och självförebråelse risken för nya övergrepp och misshandel (van der Kolk, 2002).
Exponering av tidigare stimuli, behagliga eller obehagliga leder till tillvänjning vilket också
resulterar i att den traumadrabbade utsätter sig för liknande situationer om och om igen. I
det s.k. upprepningstvånget gör individen omedvetna försök att återskapa och iscensätta nya 4 (21)
övergrepp med förhoppning om att få ett bättre slut på den ursprungliga upplevelsen.
Beteendet gör att individen lätt återfaller i gamla mönster (Herman, 1992).

Traumatiska händelser förstör den traumadrabbades tro på både sig själv och andra, och den
skam det inneburit att ha varit kränkt och förödmjukad ger en känsla av värdelöshet. Den
traumadrabbade känner ofta en meningslöshet i livet och drar sig undan i isolering och
ensamhet (Herman, 1992). Den traumadrabbade kan kräva nya och starkare yttre stimuli för
att neutraliserar och lugna den vaksamhet och inre stress som den drabbade ständigt känner.
Det kan t ex röra sig om olika beroendeframkallande medel, inklusive tvångsmässig återexponering
av situationer som påminner om traumat (van der Hart et al., 2006). Herman
(1992) menar att efterverkningarna av traumatiska händelser fortsätter att göra sig påminda
under hela den traumadrabbades liv och att traumats upplösning aldrig är slutgiltigt. Herman
skriver ”Problem som fått en tillfredsställande lösning vid ett stadium av tillfrisknandet kan återuppväckas när överlevaren når fram till nya milstolpar i sin utveckling” (s. 279).

Relationer

Jag undrar... hur det känns att vara barn i en trygg, stabil och kärleksfull miljö och ifall de avgör vilka relationer man kommer söka sig till genom livet. Ifall perspektivet på kärlek blir annorlunda då. För alla bildar relationer, möter sig själv genom andra, skapar en uppfattning och definierar kärlek på nytt successivt. 

Alla har en relation till kärlek. En egen vilja i den, eller kanske strävan. 

De finns dem som önskar en kärlek, som målar upp en bild i fantasin istället för att se den verkliga människan och bryter ihop för sin egen besvikelse. 

De finns dem som dras till andra med liknande drag, för att de påminner om någon associerad till trygghet, som följer intuitionen och instinkten. 

De finns dem som vill känna förälskelsen, faller för någon och som slutar älska när känslan svalnar. 

Sen finns de dem som mig, de som inte vet, som förhåller sig till att inte veta men ändå försöker vara medveten och som vill känna kärlek. Men för att vilja känna kärlek krävs öppenhet, att våga släppa kontrollen trots motgångar. Vi handlar i besvikelsen, sorgen, glädjen, alla känslor som ständigt samspelar. Vi blir någon med en annan. Men jag tror att samtidigt som vi faller för en annan, blir en med någon, så är de enkelt att förlora sig själv. Iallafall om man inte är uppväxt i den trygga, stabila, kärleksfulla miljön. 

Jag vet att kärleken är självklar när jag ger. Men den är inte alltid självklar när jag får. Så därför har jag omedvetet varit i relationer där jag har tagit hand om människan i mitt liv utan att få tillbaka. Tyvärr tror jag att det är vanligt för de människor som är i liknande situationer. Jag har läst många bloggar, sett dokumentärer, läst artiklar om personer som har komplex posttraumatisk stress syndrom som tidigt har skaffat barn, för att ta hand om någon annan. 

Jag vill inte älska för den andra. Jag vill älska för att jag älskar. Och de är svårt när man inte har upplevt att vara älskad. 

Såklart har jag varit älskad. Men inte tillräckligt. Inte så älskad som jag vet att jag är värd att bli. Och de är därför som jag försöker känna de värdet, genom mig själv och inte andra. Ens eget värde blir väldigt enkelt en spegel. Vi blir utifrån vad vi möts av. Men samtidigt har vi möjlighet att skapa en relation till oss själva genom oss själva. En stark självkänsla. Den är ännu viktigare än någon annan kärlek, för överlevnad. 

Känslan av att inte leva

Länk bild: http://www.pinterest.com/pin/229754018466316826/

Eftersom jag har diagnosen komplex posttraumatiskt stress syndrom, är minnet inte på min sida. Jag vet att jag som person har ett bra minne, jag är organiserad, jag kan, jag vill, men det är ett handikapp och inte pågrund utav MIG men pågrund av de jag har gått igenom och fortfarande går igenom. De finns en anledning att de benämns komplext.

Men jag minns att jag var barn, enligt mina föräldrar var jag ca 5 år, då jag hängde mig själv. Inte förens idag vet min familj om att jag hängde mig, de trodde att jag hade fastnat med overall luvan när jag klättrade. Jag var ju ett barn, ett barn ska ju bara vara lycklig, helt naturligt. De är få som förstår, trots att de själva varit barn, att ett barn precis som en vuxen faktiskt kan känna. Däremot är de annorlunda, betydligt mer förvirrande, att som barn vara så pass deprimerad att man vill dö. Att ens förstå att man kan dö.

Jag stod i tvättstugan, naken och såg ner på mig själv och upp i taket. Plötsligt förstod jag men samtidigt inte att jag hade en kropp. Och ovanför, bakom taket, högt uppe en rymd som var så oändlig att jag fick ont i huvudet. Och i min tanke snurrade jorden, så fort att jag kände för att hålla tag i tvättmaskinen för att inte falla, jag förstod att de fanns en tid innan tiden och den där obehagliga känslan spred sig genom hela min kropp. Senare under samma period hade jag precis som vilket annat barn som helst, ställt frågor om döden. Jag grät för att jag förstod att vi inte levde i oändlighet, inte för att jag trodde att vi gjorde de, men för att jag inte hade tänkt tanken på att de fanns ett slut.

När jag var barn, kanske tre år eller fyra, började min mardröm. De finns en stor skillnad på de före och efter bilder som finns i mitt album bland fotografier från 90-talet. Före bilden är på en flicka i kritvitt hår som rynkar på näsan och ler med hela världen. Andra är på en flicka som inte längre ser ut som en flicka, hennes blick tillhör en vuxen och hon kramar om sitt gosedjur, för hon är rädd för fotografen bakom kameran. Innan hade flickan en djup relation med sin bror, hon var utåtriktad, fångade alla med sin glädje och utstrålning. Hon pratade mycket, även om hon var så ung att hon ännu inte kunde prata. Hennes mamma kallade de för japanska, och de älskade varandra.

Det finns minnen jag minns, de finns minnen jag inte minns men känner. För jag har levt i en relation med mina minnen. Jag har gått igenom en förvirrad tonårsperiod där jag har skrivit upp dessa, försökt förstå vad som hände, försökt förstå mig själv, försökt tala om de med andra, utan att gå vidare. Jag har legat sömnlös, jag har vaknat med märken över hela min kropp. Jag har fått anfall. Jag har gått utredningar. Jag har röntgat mig, varit hos specialister, jag och min familj gjorde allt utan svar.

De är nämligen så att när jag var (kanske tre år) så besökte vi en familj, vänner till min familj. De hade en son, ett år äldre än mig. De hade grannar, mycket äldre än mig. Eftersom jag både minns och inte minns, vet jag inte hur mycket äldre. De gick i en skola i närheten, kanske högstadiet, eller gymnasiet. Och den här pojken, familjens son, som jag väljer att kalla Oskar, var deras maskot. Jag följde med dem, jag såg på när de saltade maskar för att döda dem, när de stoppade en tändare i rumpan på en katt, jag som älskade djur mer än någon annan i min värld, såg på. Jag levde med skulden, jag mådde illa. Och de lekte med mig. Då när jag fortfarande tyckte om lekar, den där tiden innan. Vi lekte kull, bara att när jag fångade någon av dem så skulle jag pussa dem på munnen. En puss på munnen blev något annat tills de svartnar. Och jag minns stenbyggnaden i skogen som de hade klottrat sina tagar på, och jag minns mina kläder på marken, och jag minns att de var borta.

Från den dagen var jag arg och envis. Mamma förstod inte vad som hade hänt, hur jag bara kunde förändras som jag gjorde över en dag. Jag skulle bestämma allt och upplevdes som trotsig. Men egentligen var jag bara arg, förtvivlad, ledsen och otroligt förvirrad. De blev min verklighet, de normala, som jag förhöll mig till samtidigt som jag försökte förstå de. Jag skulle aldrig bli mig själv igen. Och de var heller inte över.

Oskar väckte mig på natten, han slängde en kula på mig. Min lillebror låg bredvid hans säng och sov, ovetande. (Kom jag ska visa dig en överraskning), sa han till mig. Jag minns alla ställen där han låste in mig. På kontoret, i garderoben, i vårt hem på vinden. Jag minns vad han gjorde med mig. Och du kanske tänker, varför skrek hon inte? varför gjorde hon inte motstånd? isåfall vill jag att du ska veta att de gör man inte, för man förstår inte. Precis som när ett djur känner sig hotad och spelar död, jag var djuret, de låser sig. Dessutom var jag ett barn, männen och pojken hade tagit mitt värde. Jag har aldrig egentligen känt mig som en människa, fortfarande idag. Ibland ser jag mig själv som en ängel, för att försöka känna någon typ av existens. Men den känslan, att vara mänsklig, de tar tid när man bara har känt de tre år av sitt liv.

Så tillslut, i förvirringen och tankarna om döden så satt jag i trädet och såg min familj längre bort. Jag minns vad jag kände och tänkte. Idag har min psykolog förklarat den typen av trauma, de man minns i detalj, så de är inte längre märkligt. Jag var ett barn och jag minns. Precis som de andra barnen hade jag stått vid stängslet och längtat efter skolan, men jag kunde inte lära mig, för jag fungerade inte som de andra barnen. Och eftersom jag inte kände mitt värde, så var de som om jag inte fanns. Jag tänkte att de skulle klara sig utan mig. Jag såg min bror som klättrade upp för ställningen och mina föräldrar som såg på honom och log. De skulle inte märka något om jag inte fanns. Så jag trädde luvan i grenen, hoppade, kände hur den våldsamt strypte mig och ångrade mig. Försökte skrika men de kom bara pip och jag blev tröttare. Tillslut skrek jag allt jag kunde, jag minns tanken som en känsla: snälla ge mig en till chans att leva, så ska jag aldrig göra om det.
     Jag såg hela mitt liv som en film flasha förbi. Jag kände ett lugn samtidigt som jag inte ville dö. Jag är inte längre rädd för att dö för jag vet hur de känns, samtidigt som jag aldrig vill dö. Att vara nära inpå döden är som att tillåta sig själv bli en blomma. De där jobbiga känslorna, de kommer man aldrig känna, men man kommer heller aldrig kunna ta sig därifrån.

Jag har svårt för att säga nej. Ibland vet jag inte ens om jag vill säga nej för jag kan inte känna nejet. Och de är svårt att leva med att inte säga ifrån. De är svårt att leva med andra, kanske därför som jag till stor del av mitt liv inte har levt med andra. Och jag försöker, allt jag kan. Men de ligger inte i min natur. De är lite som att lära sig bli en människa för att man aldrig har varit en. Och de är svårt, att för andra i min omgivning förstå de i praktiken. När de blir svårt. De blir lättare att ta en genväg, låsa in sig, bli okontaktbar. Ibland kan de vara bra, i längden är de bara destruktivt.

Men jag ser mig själv, även i de stunden andra inte ser mig. Och de är de som ger mig kraft. Och alla människor behöver någon form av aktivitet för att försvinna i sig själva, inte känna för en stund. En del dricker, tar droger, spelar datorspel, tränar på gymmet, de finns flera sätt att "försvinna i sig själv". Jag valde inte drogerna, hur jobbiga känslor jag än levt med, istället målade jag ner de på en canvas, dansade ut dem, sjöng och skrev ner de. Och jag både lyckas och misslyckas precis som vem som helst, hela tiden. Jag ska skriva på ett skivkontrakt i veckan, min dröm, ja jag har uppnått min första livsdröm. jag studerar på universitetet och är den första i min familj. Jag har lidit igenom destruktiva förhållanden, tagit mig ut ifrån dem och sökt mig till människor som älskar mig. De är fortfarande inte lätt, men de blir bättre. Jag vet att jag kommer skriva på ett skivkontrakt, men kanske inte komma hela vägen dit jag vill. Jag vet att jag möter människor som jag älskar och kanske en dag kommer förlora. Men vad som än händer så har jag mig själv, min egen styrka och vilja. En form av trygghet. Även min hund, som jag tar hand om och kan lita på fullständigt.

Jag hoppas att du som läser också kan känna den känslan, av att vara trygg, även om de inte finns en trygghet runt om. Och jag har lärt mig att man får känna den där känslan som när jag satt i trädet, bara man sitter kvar på grenen och förstår konsekvensen. Jag var barn och impulsiv, nu vet jag vad som händer. Jag kan sitta på grenen och lida för att sedan hoppa ner till marken med fötterna på jorden och leva på riktigt. Någonstans så är det vi som avgör vad vi vill. Om vi vill vara lyckliga, så blir vi vet, sen är de inte de lättaste att alltid ställa in sig på de. Men vem sa att livet är lätt? och utan hinder, kaos, vad blir då livet? Jag tror att desto fler hinder vi uppnår, desto bättre blir det.

Dagen jag fick diagnosen

Jag hade precis fyllt 18 och stod mellan två val - bli hemlös eller söka hjälp.
Att söka hjälp är inte självklart, speciellt inte då man är omgiven av människor som inte hjälper. Då man fostrar sig själv till att klara sig självständigt genom livet. Men jag ringde, bokade, tryckte in knappen i hissen och satte mig i väntrummet på ungdomsmottagningen. Under 2 timmar satt jag framför en varmhjärtad kvinna, jag minns fortfarande hennes vänliga ansikte som såg rakt in i mig när jag berättade om mitt liv. Framförallt minns jag hennes reaktion, hur hon vred och vände i stolen, gick ut i rummet för att ta en paus och kom tillbaka med några papper bara för att ha något att hålla tag i.

Under nästa besök kom beskedet. Hon berättade att ifall jag inte hade fyllt 18 så skulle jag fått en lägenhet av socialen. Hon var nästan lika frustrerad på systemet som jag, samtidigt som hon hade andra tankar att förmedla. Hon lutade sig fram till mig och förklarade att det fanns ett Trauma centrum som kunde hjälpa mig, där jag kunde bearbeta mina trauman. Sedan berättade hon om diagnosen och plötsligt förstod jag att de inte var fel på mig, de var fel på vad jag hade gått igenom. Jag förstod mig själv samtidigt som de var fruktansvärt att få en diagnos. De första tankarna: är jag sjuk? vad innebär en diagnos?

För er som inte har en diagnos. Tänk er då känslan av att få de beskedet. Det är dubbla känslor. För mig har de hjälpt som ett verktyg, för att se mönster i beteenden och händelser genom livet. Men de kan också bli en fälla, jag förhåller mig inte till diagnosen, jag är inte PTSD.

Som barn hade jag svårigheter till att tala, men jag kunde alltid uttrycka mig i dansen, sången, musiken, målandet och så småningom skrivandet. De orden inte kunde förmedla, kunde de estetiska uttrycka med hela kroppens potential. Jag hade svårt för att lära och de var ansträngande för de andra att få kontakt med mig, jag var frånvarande. Jag minns fortfarande hur mycket jag avskydde att leka, hur missuppfattad jag blev av min omgivning. När jag började skolan och satt instängd i ett rum för att testas i en utredning utan framgång. De kunde testa mig hur mycket de än ville, men aldrig var de någon som frågade den enkla frågan: Hur mår du?.

När jag satt på ungdomsmottagningen så hade jag fortfarande mina intressen, de som gav mig styrka och vilja genom att skapa. Idag är jag 23 år. Efter den dagen besökte jag trauma centrum en gång i veckan, ibland en gång i månaden och ibland uppehåll i ett år. Idag har jag inga tillfällen kvar, då staten inte betalar för fler, men centret har varit vänliga och låtit mig komma tillbaka då de krisar inom min familj. Jag är otroligt tacksam för den hjälp jag har fått, samtidigt som jag är otroligt besviken på att ingen upptäckte mig då jag var som allra sårbarast. Idag studerar jag till förskollärare, kanske för att upptäcka de barn som behöver hjälp, för att jag vet vad som händer om man inte får den.

Eftersom jag är öppen som person, så kommer jag vara rak och berätta vad jag har gått igenom, i nästa inlägg. Kanske för att jag vill att någon annan ska läsa detta, känna sig mindre ensam eller skapa en uppfattning av hur de kan vara att leva med komplex posttraumatiskt stress syndrom.

Innan kvinnan på ungdomsmottagningen berättade om diagnosen frågade hon vad jag vet om Trauma. Så vad vet du om trauma? Om vi söker på internet kommer detta fram: psykisk chock, psykisk påfrestning, chockskada, kroppsskada och sår. Jag fick diagnosen komplex PTSD, som skiljer sig från PTSD, för att förstå olika former av trauman.

Jag upplever att de är viktigt för er som läser att förstå, att allas verklighet är verklig, de betyder att de du upplever som trauma, de känslor som uppkommer, existerar och går inte att jämföra med andras. Du har levt ditt liv, varit i din identitet, upplevt utifrån dina förmågor. Jag minns att min farmor ständigt påminde mig om att äta upp maten för att de fanns andra barn som svälte i Afrika. Hon såg aldrig att de barnet satt framför henne, hon med den där smärtan som inte befinner sig på andra sidan jorden.

Samtidigt som vi alla har olika perspektiv så kan jag inte låta bli att känna mig ensam. För vi lever också i olika mörker. Alla har inte varit i djupet, de kan försöka förstå men kommer aldrig att förstå för att de inte varit där. Att leva med komplex ptsd är en vardaglig kamp. Men till er med denna diagnos, eller andra former av trauman, så vill jag förmedla hur jag har överlevt och kanske inspirera er till att se hopp och vilja även i de allra djupaste. Och jag skulle vara väldigt tacksam om du ville ge mig detsamma, tips eller berättelser, vad du vill.

Trauma centrum har hjälpt mig att förstå mig själv, se samband, tala ut och veta att någon lyssnar, våga leva och drömma. Framförallt att få mina känslor och min identitet bekräftad, förstå att jag har ett värde för att sedan bryta mig ur destruktiva förhållanden och söka mig till människor som omfamnar mig för den jag är för att komma dit jag vill i livet. Jag vet att vad jag än kommer möta i livet, så kommer jag klara av det, för jag har vänt all min smärta till en extrem styrka. Om du lever som jag gjorde då, ensam i mörkret, så skriv gärna till mig, ett första steg. Om jag inte hade stått i den där hissen och suttit i det där väntrummet och mött den vänliga kvinnan, ja då hade jag inte varit här, på min säng i mitt hem och skrivit ett blogg meddelande. Jag hade antagligen skrivit på en kartong, ute på gatan och frusit. Så jag hoppas att du förstår hur viktigt de är att söka hjälp, för hur stark man än är, så klarar man sig inte helt ensam i livet.