Aylan lever kvar i flera människor

- Ät upp dina köttbullar, tänk på barnen i Afrika, brukade min farmor säga.
Jag minns hur upprörd jag kände mig och jag minns vad jag tänkte. De ord jag hade då kan jag inte berätta om idag men känslan går att förmedla. För den lever kvar i mig och påminner mig om och om igen att flera människor går i farmors skor. För just nu pågår största krisen sedan andra världskriget och en pojke som hette Aylan som bara var tre år gnager in i märgbenen på Sveriges befolkning. De finns dem som blir upprörda, andra som känner sig tvungna att koppla bort känslan så pass att de inte kan sympatisera. De finns människor som går i farmors skor, de som tror att dessa människor som inte lever men överlever är på en annan kontinent. Människor som inte förstår att vi inte är skilda från överlevarna. Dem säger att bilden på Aylan är diskriminerande för att hans familj inte godkänt bilden utan att förstå att resten ligger på havets botten förutom pappan som illa tvunget såg på utan möjlighet att förändra situationen till de bättre. De ser med egna ögon istället för andras. Missar alla de människor som kommer till Sverige och försöker andas här, och de missar också att alla inte har solskensberättelser bakom sig. När jag var barn så överlevde jag. Förutom att det är en kamp att försöka leva från att ha överlevt är det också kämpigt att intyga sig själv om att man inte är annorlunda då andra utgår från de andra. Tar föregivet att alla har levt i de trygga.

Sluta utgå från dig själv. Jag som har överlevt förstår och ser att alla människor har sin historia och den är fylld av olycka och lycka. Det finns ingen som egentligen kan säga att de har haft en lycklig barndom för vad betyder den? att du alltid var lycklig? isåfall romantiserar du dig själv och det är jag övertygad om. Sen går det aldrig att jämföra våra liv med varandra men det innebär inte att vi inte behöver perspektiv. När jag söker om depression på google så kan jag inte relatera till många andras symtom. För jag upplever den så mycket djupare än den beskrivs. Min största olycka i livet har inte varit en separation av ett förhållande, eller då en vän eller nära släkting avlidit eller att ha förlorat ett jobb. Alla förluster är förluster, min var att jag aldrig fick finnas från början. De tog min kropp ifrån mig. Jag var ett barn och de våldtog mig och nu försöker jag finnas. Inga ord kommer någonsin kunna beskriva den sorgen och därför kan jag inte googla fram mina svar som så många gör. Snälla om du någon gång får barn så säg aldrig att de finns dem som har de värre. Om det är så att ditt barn inte har upplevt en så djup förlust som barnen i flykt i Syrien, försök istället komma fram till perspektiv. Då skulle ni också förstå att treåriga Aylan inte är ensam. Han är en av 30 miljoner barn som flyt från sina liv och han har drag i så otroligt många fler människor än du kan föreställa dig.